Här sätter jag kläder av ord på mina tankar

Jag har fått det så bra på något vis och haft sån tur och överlevt så många gånger mot alla odds så nu går jag runt i nån slags värld som bygger på oro. Oro inför nånting som inte inträffat, som kanske inte ens kommer att inträffa men det känns som att det är för bra för att vara sant, det jag lever i utan oron. Jag är jätte rädd för att förlora en familjemedlem som jag inte ens kan tänka tanken att leva utan... Är jätte rädd för hur jag kommer att reagera när dagen kommer. Jag sörjer i förväg, jag orkar inte få det som en chock så jag förbereder mig redan nu. Inte för att jag vill utan för att jag känner att jag måste... Allt jag behöver är så himla långt ifrån och känns så himla trasigt dessutom. Antagligen mitt fel. Börjar undra om jag verkligen är bra överhuvudtaget. Älskar mig vilkorslöst som ingen annan... Jag vill se dig le.