Här sätter jag kläder av ord på mina tankar

Det var tråkigt och vi blev osams så vi cyklade runt i regnet. Och sa knappt ingenting för än en av oss vräkte "jag är hungrig" Inget är ändå öppet. Klockan var runt fyra på natten, allt var släckt, solen och alla lampor och det regnade. Vi var lättklädda, hungriga, blöta och vi cyklade runt och tänkte nog båda två på massa annat skräp egentligen. (Det här får mig att le) Allt är egentligen så lätt. Vi cyklade 1,6 mil för att äta, det tog sin tid, det var nattsvart och det spöregnade fortfarande men vi var hungriga. Kanske inte just nödvändigtvis hungrig på det viset att man är tvungen att äta. Eller jo det också, men vi var så hungriga på livet. Vi kände av att vi klarade av allt som vi ville. Vi hade den där "allting som jag vill kan jag göra" Känslan. Vad hände sen? Fia med knuff...