Här sätter jag kläder av ord på mina tankar

Människors uppgift verkar vara att komma under ytan på så många andra människor som möjligt, att tvinga andra att prata om sig själva, sånna saker som man inte vill prata om. Men pratar man inte om sig själv får man höra att man inte kan anförtro sig till någon annan, att man är rädd, att man är hård och hemlig.

Jag tror att alla människor känner sig själva bäst. Eller är det inte så? Ibland kanske du känner mig bättre än vad jag känner mig själv men när du har fel skyller jag gärna allt på dig, på dig som fick mig att öppna mig. Tror många fungerar på det viset.

Ibland är det lyckat ibland inte, typ av lyckat är väl när en människa helt plötsligt känner sig fri igen ... är evigt tacksam till den som öppnat mig och fick mig att känna frihet.

Är evigt besviken på den som tvingar mig att öppna mig efter åratal av tjat och olaga infrång sen skiter i vad jag känner trots detta intrång. Då hade det varit skönare att behålla allt för sig själv än att våga öppna sig sen bli sårad.

Stackars dom.

Det här är till för att knögglas i ihop och kastas i papperskorgen ej konjuktur.



Obs. Eftersom det finns känsliga läsare av denna blogg så vill jag bara säga att det är inte tjejen i filmen som skrivit detta brev. Det vill säga ingen behöver ta åt sig av detta....Obs!!!!!


kiss kiss hug hug