Här sätter jag kläder av ord på mina tankar

Att förstöra är ingen konst. Jag är förstörd. Nån har förstört mig. Från början. Nån som fått mig att alltid tänja på gränserna, nån som tvingar mig att testa allt och alla, att hela tiden gå all in. All in med allt. Att bygga, att förstöra är ingen konst.
En konst är att kunna hålla kvar, en konst är att lita på människor, en konst är att kunna leva.
Jag flyttade för att jag trodde enköping förstörde mig, som matade mig med skräp. Jag hade fel. Det är jag som förstörde mig, jag byggde upp allt igen, till ännu bättre och skjuter ner mig själv igen när jag är på toppen. Varför så destruktiv? Jag stöter bort allt som är bra. Hamnar alltid i fel situationer, jag antar att jag drar mig till skiten. Jag mår inte ens hälften så dåligt som jag förtjänar.
Är det det som är problemet? Att jag innerst inne känner att jag inte förtjänar nåt bra. Är det därför jag aldrig lär mig?  Vill jag må dåligt? Innerst inne... Jag vet inte. Jag vet inte vafan jag håller på med. Ser man på mitt liv utifrån så skulle man se att det bara fanns en sak som var bra.. Allt och alla andra är skit. Det är självklart förstört. Ser jag inifrån så känns det som att jag inte har nån verklighetsuppfattning. Hur kan jag vara så hård? Så elak? Så kall. Hur kan jag vilja ha bort allt som är bra? Hur tänker jag? Hur fungerar jag? Jag vet inte, vet du, så hjälp mig.

Rädd