uppskattning för helvete!
Uppskattning, vad är det för dig? När uppskattar du livet och hur uppskattar du det?
För att känna lycka måste du ha känt smärta och vice versa. Är det därför man ger sig själv en örfil ibland när man gråter? För att känna att det finns värre smärta än man redan känner. Att göra den smärtan man bär på något mildare. Allt vi gör är ju ändå att jämföra allt. Är det därför man skär sig själv i låret?
Är det därför man börjar ta droger när man mår dåligt?
Alla vet att droger är enormt skadligt ju, så varför ta det om det inte är för den orsaken jag nyss nämde? Är det bara för att känna att det man redan bär på inte blir lika farligt som det kan bli. Är det ovannämda självskador ett sätt för oss människor att bevisa för oss själva att vi kommer överleva, eller att vi dör i vilket fall som helst? Är det ett tecken på att vi kämpar eller är det ett tecken på att vi har gett upp? Jag ser det nog som två korrekta alternativ. Tror inte att det finns svar på "livets svåra gåta". Ni har säkert hört den gamla klyschan " man vet inte vad man har för än man förlorat det" Så är det ju. Kan man lära sig uppskatta vad man redan har om man inte testar gränserna ibland? Visa mig gärna hur.
Det här med "är glaset halvtomt eller halvfullt" är också en sån sak. Hur ser du på det? Hur är ditt glas? Mitt är för tillfället halvfullt. Men när jag väl druckit upp och fyllt på nästa gång igen så kan det likväl vara halvtomt. Jag svänger, precis som du, precis som livet. Solen går upp, det är ljust, solen går ner det är mörkt. Det regnar och efter regn kommer solsken. Det vet alla. Frågan är alltid bara när.
Jag uppskattar just nu.
/L